Ayurveda
Den indiska ayurvediska medicinen omfattar metoder för såväl hälso- som sjukvård. Målet är att få hela människan – kropp, psyke och ande – i balans.I Indien existerar flera traditionella system för hälso- och sjukvård och andlig utveckling sida vid sida: unani, siddha, ayurveda, yoga m.fl. (För bakgrundsinformation se Indisk filosofi och medicin i del I.) I Sverige är framför allt yoga, men på senare tid även ayurveda representerat.Den ayurvediska medicinen används här i landet hittills enbart som hälsovård. Systemet har introducerats av TMrörelsen (transcendental meditation). Den ayurveda som förekommer här har återupplivats resp. vidareutvecklats av TM-rörelsens ledare Maharishi Mahesh Yogi, som grundat ett centra för ayurvedisk medicin i Noida, norr om New Delhi.
Den ayurvediska medicinen uppstod i Indien ca 2 500 år f.Kr. Ayu är sanskrit och betyder liv, veda betyder kunskap. Ayurveda kan betecknas som vetenskapen om livet.
Den indiska veda-filosofin hävdar att varje människa har förmågan att nå vetskap om att det innersta jaget står i förbindelse med alla naturlagar. När människan upplevt detta så lever hon spontant ett liv i hälsa och glädje. Vägen mot denna personliga erfarenhet beskrivs bl.a. i upa-veda och upanga-skrifterna; ayurveda är en av de fyra upavedas.
Den ayurvediska medicinen utgår från ett helhetsperspektiv på människan: hon är ett enda väsen, där kropp, psyke och ande bildar en helhet. Människan ses i ett biologiskt, psykologiskt, socialt och metafysiskt perspektiv. Allt måste vara i balans för att fungera bra – det gäller såväl den inre som yttre miljön. Den ayurvediska medicinen intresserar sig i första hand för människan; sjukdomen kommer i andra hand. Målet är att återställa balansen inte bara i syfte att läka sjukdomar, utan även uppnå den perfekta hälsan. Ordet hälsa – swastha – betyder att ”vara förankrad i självet”. Den ayurvediska medicinen är främst inriktad på att förebygga sjukdomar.
Den teoretiska basen i den ayurvediska medicinen är mycket omfattande och komplex, och här skall endast ett fåtal grundläggande begrepp tas upp.
1. Det finns i dag sjuttiotalet Doctors of Chiropractic i landet som är organiserade i Svenska Kiropraktorsällskapet (SCS). De har utexaminerats från någon av högskolorna i kiropraktik i USA, Canada, England eller Australien. Dr’s of Chiropractic har till stor del lämnat Palmers sjukdomslära och i stället övergått till mer skolmedicinska förklarings modeller.
2. Kiropraktiska Föreningen i Sverige har sextiotalet medlemmar. Medlemskap beviljas den som genomgått av förbundet godkända teoretiska och praktiska prov samt i övrigt befinns lämplig; de praktiska färdigheterna tillmäts större vikt än den teoretiska skolningen. Inom Kiropraktiska föreningen anser man att Palmer enligt upphovsmannarätten har angett vad som skall få kallas kiropraktik, och att avvikelser från dennes system inte är kiropraktik utan något annat.
3. Svenska Kiropraktorgruppen organiserar kiropraktorer med varierad utbildning, såsom vidareutbildade massörer.
Liknande behandlingsmetoder
Det finns som sagt olika metoder för manuell och manipulativ behandling av rörelseapparaten, och de skiljer sig åt på vissa punkter. Ett faktum som bidragit till svårigheterna att kunna skilja dem åt, är att alla dessa metoder ibland med ett samlingsnamn kallats för ”kiropraktik”, liktydigt med manuell behandling.
Den palmerska kiropraktiken är inriktad på förskjutningar i ryggraden som de primära sjukdomsorsakerna, även om justering av skelettets övriga leder också kan förekomma; naprapatin arbetar mycket med ligamenten och de sammanhållande strukturerna i kroppen; osteopatin är också mer mjukdelsinriktad samt tar även andra behandlingsmetoder i sin tjänst, såsom örtmediciner m.m. För närmare information om de olika metoderna, se terapiformerna Naprapati resp. Osteopati.