Ginkgo Biloba
Örtmedicin – läkemedel från växtvärlden – används inom många olika medicinska riktningar för att stödja kroppens normala funktioner och påverka specifika skeenden i kroppen.
Örtmedicin – phytoterapi eller fytoterapi – innebär användande av läkemedel från växtvärlden. Att använda växter i behandlande syfte är en urgammal företeelse. Dokument från tusentals år f.Kr. vittnar om örtmedicinens utbredning i länder som Indien, Kina och Egypten. Många av de ca 700 läkemedel som nämns i Ebers papyrus från ca 1 500 år f.Kr. används än i dag som läkemedel; även penicillinet var känt i det gamla Egypten. Örten aloe vera, som ett exempel, nämns i gamla testamentet som hälsoblomma, och lämningar av växten har hittats i Egyptens kungagravar. Hippokrates och andra läkare skrev tillsammans 72 böcker kallade Hippokraterna, vari över 400 örtmediciner omnämns. Dioscorides på 100-talet f.Kr. är författare till ett verk som upptog 600 örter och som användes fram till 1500-talet. Under medeltiden spreds örtkännedom från klostren i Europa. I Norden hade vikingarna en dokumenterad örtkännedom som levt vidare i folkmedicinen.
Örtmedicinen innefattar, förutom det som vanligen menas med ”örter”, även träd, ormbunkar, havstång eller lavar, och såväl hela växter som delar används. Läkemedlen inom fytoterapin kännetecknas av att de innehåller allt som biogenetiskt lagrats i växten, och inte bara isolerade eller på syntetisk väg framställda kemikalier. Många läkemedel inom den vanliga medicinen (skolmedicinen) härstammar från växtvärlden, men framställningssättet och även användningssättet skiljer sig för det mesta från fytoterapin.
Örterna sägs i regel ha en adaptogen (anpassningsbar) verkan. Med det menas att de är verksamma på vissa organfunktioner beroende på dessas tillstånd, och de används för att understödja nedsatta organfunktioner. Örtmedicinens syfte är framför allt att främja de stärkande och självläkande processerna i kroppen.
Redan i Kina och Indien, och senare även i Europa, trodde man på ett samband mellan växternas form, lukt, färg och smak och deras medicinska verkan (den s.k. signaturläran).
Verksamma ämnen
Läkemedelsläran, materia medica, beskriver de ämnen som är medicinskt verksamma. Det finns en rad olika verksamma beståndsdelar i växter, uppdelade i olika kategorier. Dels innehåller växterna de mer ”matnyttiga” ämnena som är kända från näringsfysiologin, såsom kolhydrater, lipider (fettämnen), proteiner, vitaminer, mineraler och spårämnen.