Zonterapi
Zonterapi bygger på ett samband mellan olika zoner på fötterna och olika delar av kroppen. Genom massage på dessa zoner söker man upptäcka och behandla olika störningar.
Det finns olika former av zonterapi som utgår från olika zoner i och på kroppen, men här skall i första hand zonterapi på fötterna – fotzonterapi – beskrivas. Metoden utgår från att alla delar av kroppen motsvaras av reflexzoner, som är belägna på fötterna. Genom att med tryck eller massage behandla resp. område på foten söker man påverka motsvarande område av kroppen.
Någon form av zonterapi verkar ha använts i många delar av världen sedan lång tid tillbaka: Egypten, Indien, Kenya, vissa amerikanska indianstammar och i antikens Grekland. Även Paracelsus använde sig av vissa former av zonterapi och sade sig ha hämtat sin kunskap från häxorna.
Det är dock den amerikanske läkaren William H Fitzgerald som i början av 1900-talet tog upp och utvecklade metoden som han kallade reflexzonterapi, Fitzgerald studerade olika reflexmekanismer i kroppen. Han delade in kroppen i fem zoner på vardera sida om och parallellt med ryggraden som mittlinje. I den bok som Fitzgerald gav ut 1917 i ämnet tillsammans med läkarna E F Bowers och G Starr White beskrevs tre områden som representerar hela kroppen: munhålan, händerna och fötterna. Enligt zonindelningen på fötterna motsvaras då t.ex. ryggraden av fotens insida, medan zonerna för höfter, skuldror och öron återfinns på fotens utsida.
En av Fitzgeralds elever var massören Eunice Ingham. Hon utvecklade på 1930-talet en metod för reflexmassage på fötterna; en metod som senare vidareutvecklats av bl.a. den danska sjukgymnasten Lis Andersen. Zonterapin kom till Sverige på 1970-talet. Här i landet har Karl-Axel Lind fortsatt med utvecklingen av zonterapin. Han har funnit att fotzonsystemet inte räcker till vid svårare sjukdomsfall, då zonytorna kan utökas kraftigt, och han har utforskat zoner på andra områden av kroppen. Lind menar också att rörelseapparaten, till skillnad från Inghams system, är indelad i två system: ett skelettsystem och ett muskelsystem med olika zoner på fötterna. Fotzonerna uppvisar också förändringar i huden som kan mätas elektroniskt, och Lind har utvecklat ett instrument för detta ändamål.
1. Det finns i dag sjuttiotalet Doctors of Chiropractic i landet som är organiserade i Svenska Kiropraktorsällskapet (SCS). De har utexaminerats från någon av högskolorna i kiropraktik i USA, Canada, England eller Australien. Dr’s of Chiropractic har till stor del lämnat Palmers sjukdomslära och i stället övergått till mer skolmedicinska förklarings modeller.
2. Kiropraktiska Föreningen i Sverige har sextiotalet medlemmar. Medlemskap beviljas den som genomgått av förbundet godkända teoretiska och praktiska prov samt i övrigt befinns lämplig; de praktiska färdigheterna tillmäts större vikt än den teoretiska skolningen. Inom Kiropraktiska föreningen anser man att Palmer enligt upphovsmannarätten har angett vad som skall få kallas kiropraktik, och att avvikelser från dennes system inte är kiropraktik utan något annat.
3. Svenska Kiropraktorgruppen organiserar kiropraktorer med varierad utbildning, såsom vidareutbildade massörer.
Liknande behandlingsmetoder
Det finns som sagt olika metoder för manuell och manipulativ behandling av rörelseapparaten, och de skiljer sig åt på vissa punkter. Ett faktum som bidragit till svårigheterna att kunna skilja dem åt, är att alla dessa metoder ibland med ett samlingsnamn kallats för ”kiropraktik”, liktydigt med manuell behandling.
Den palmerska kiropraktiken är inriktad på förskjutningar i ryggraden som de primära sjukdomsorsakerna, även om justering av skelettets övriga leder också kan förekomma; naprapatin arbetar mycket med ligamenten och de sammanhållande strukturerna i kroppen; osteopatin är också mer mjukdelsinriktad samt tar även andra behandlingsmetoder i sin tjänst, såsom örtmediciner m.m. För närmare information om de olika metoderna, se terapiformerna Naprapati resp. Osteopati.